poffens

Underbart vid havet. Varm sol, lena vindar och sanden överallt. Någon dag har vi varit kvar till sist på stranden. Lite busigt och semesterskönt att strunta i middagsrutiner. Det är så många andra dagar på året som är inrutade i tider som ska passas för att dagarna ska fungera. Låtom oss slippa det så mycket det bara går nu.

Ljuvliga sommar när solvärme vind och hav smeker oss. Oändlig, ändlig sommar. Det där vemodet som kommer lite när man anar det ändliga i sommaren. Jag älskar de här raderna från, ur tror jag en bok av Jonas Gardell. Har haft dem på en lapp så länge att jag inte minns. Orden minner om hur det där oändliga kändes när man som barn just fått sommarlov.

"En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång. Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund.
Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet? Vår dag blev för kort...
-Å, suckar Daniel hänförd, precis så är det."

Blåsig dag som inneburit mycket plock och stök här hemma. Ansvarsfulla husägare renoverar iaf någonting under sommarmånaderna. Vi tänkte att altanens staket var illa däran och började således skrapa och målartvätta idag. Stortjejen flydde smart till kompis med pool.

Dagar hemma med lite extra stök gör mig lite tankspridd. Tyvärr. Att ha förmånen att få umgås med en treåring ställer krav på skärpa och fokus i samtal som inte godtas med virriga förklaringar på ändlösa varförfrågor. 'Men mamma, fortsätt pjata' säger Lovisa när jag liksom stannar av mitt i meningen. Eller när jag suckar lite på den hundrafemtioelfte varförfrågan och hon säger, 'nu kan du säga däjföj mamma' och ler med glimten glittrande i ögonen. Jag resignerar och tänker att nu gäller det att skita i funderingar och hänge sig åt denna underbara. Jag dricker kaffe på altanen och vänder mig om för att se var L är, då står hon på trappen till friggeboden i sin rosa tyllkjol och gör en piruett runt samtidigt som hon i ena handen som mikrofon sjunger inledningsfraserna i heartbreak hotell. Det blir inte större än så. Varför är det så svårt att tänka rätt. Här och nu och just därför alldeles alldeles tillräckligt.

Idag körde vi till Mellanfjärden. Cirka fem mil söder om Sundsvall. Målet var att besöka Trolska skogen, en interaktiv utomhusteater i skogen. Vi började med att köpa biljetter, sedan efter att vi väntat in vännerna, gick vi för att möta en fe i gröna kläder som skulle berätta för oss om vårt uppdrag. Hon trollband oss direkt med en historia om hur någon tagit ner hela himlens alla stjärnor. Vi fick en låda där vi under resans gång skulle samla stjärnsmulor. Hon visade oss pyttesmå silverfärgade stenar. När vi samlat klart skulle vi lämna stjärnsmulorna i tomtens hus. På den bilden med tomten ser man hur han hällt alla våra stenar i en kittel och efter att han vevat klingade det till och stjärnan ramlade ner i en skål. Våra tjejer gapade. Runt om tomtens hus fanns stegar högt upp i träden. Dessa förklarade han skulle användas för att klättra upp och sätta fast de nya stjärnorna som vi hjälpt till att göra.

Andra strapatser efter den magiska stigen var humlan som mist alla sina sånger. Där hjälpte vi till att trolla fram dem igen samtidigt som flickorna satt på några jättehumlor. På olika ställen i skogen runt om henne låg små humlebebisar i blåbärsriset.

En bit in i skogen ser vi Draken. Som sovit i tio år och när som helst kan vakna berättar en annan älva. Här vill Lovisa gärna backa några steg. Han snarkar väldigt verkligt. Men om man vågar så får man följa med in i drakens mage för att nypa några stjärnsmulor som Draken svalt. Man hör drakens snarkningar och hjärtslagen. Vi skyndar oss.

På olika träspångar färdas vi genom skogen. Förbi trollens hus där vi håller hårt i vår stjärnsmullåda till näcken som vi skymtar en bit in i skogen. Han spelar så vackert fiol. Överallt där man ger sig tid att kika in bland mossiga stenbumlingar och blåbärsris upptäcker vi olika saker. Små pyttehus, miniklädsträck, små stigar, minifågelholkar. Det är så otroligt fint, jag bara älskar det.

Slutligen kommer vi till tomtens hus där vi då lämnar våra stjärnsmulor. Där fikar vi också sittandes på kantareller. Man kan ta med eget fika eller köpa där. På den här platsen får man också hjälpa tomten att snickra på en spångbro. Tjejerna spikar och hamrar fast några brädor. Tänk att få sätta spår på denna fina plats. Så stort och viktigt.

Vi hör därefter vacker lite klagande sång och går mot en myr. Där sjunger någon typ av skogsrå. Lite kusligt vackert. Lovisa håller för öronen och nynnar heartbreak hotel för att döva det läskiga. Sedan går vi ner mot stället där vi startade och upptäcker att tre timmar gick fasligt snabbt.

Trolska skogen är en fantastisk upplevelse. Man måste gå runt utan jäkt, annars missar man de här små detaljerna som gör det hela. Det är fantasi, magi, kreativitet på det finaste sättet riktat mot både små och stora. Jag är riktigt glad att vi varit där idag.
Det finns en bra hemsida med info; http://www.trolskaskogen.se">www.trolskaskogen.se

Idag tog vi sats och uträttade några måstesaker på stan. Vi hann även med lite roliga saker som att äta en god glass på en bänk och kika på folk, leksaksaffären samt rea på HM. Mycket glad över mina fyndbyxor.

Igår körde jag och M till Delsbo, närmare bestämt Svanbackens Strandhotell vid Rångstasjön. Tomas Anderson Wij spelade på en bryggliknande scen. Det var alldeles alldeles underbart och mycket vackert. Det är liksom den bästa av upplevelser när den finaste musiken får insupas i de vackraste miljöer. Det blir liksom samklang och helhet mellan det inre och yttre. Storslaget.

Tomas har vi lyssnat på så länge. Det finns så många minnen till många texter. Flest minnen från tiden i Stockholm. De år när vi flyttade hemifrån och blev vuxna.
Just nu, precis igårkväll, behövde vi som allra mest en Tomasinjektion.

När jag disputerade fick jag två böcker och två bokmärken ihopknutna med röda snören. På det ena bokmärket står det:
Det måste finnas dagar
Då ingenting händer
Då kraven faller
Och ingen räknar
Vad du gjort
Eller inte gjort.

Det måste finnas dagar
Då tankarna vingkläds
Då det etablerade inte gäller
Och ingen bryr sig om
Vad du bejakar
Eller förkastar.

Det måste finnas dagar
Då bara du är viktig
Då relationerna vilar
Och ingen frågar
Vart du går
Eller inte går.

Skrivet av Lars Björklund, kaplan på Sigtunastiftelsen. Det är så fina och bra ord att läsa ibland. Nu stoppar jag in dom i Sörja för de sina av Kristina Sandberg som jag just nu läser.

Idag bygdefest i byn Jämteböle. Det blir naturstig, loppis, fika och ponnyridning. Ja det kan ju bli roligt. Vi myser på i vår stuga om kvällarna. Då kan det bli Alvinfilm i den nya våningssängen.