poffens

Imorgon åker vi till Stockholm för att hälsa på brorsan. Filippa åker tidigare med mormor och morfar och ska följa med och hämta kusinen på förskolan imorgon, hon ser framemot det mycket. Vi ska bo på hotell och äta frukost två dagar, så mysigt ska det bli. Hoppas bara bilresan går fint och bebis sover mycket under resan. Kanske lite storstadsenergi kan infinna sig i den här tröttheten som ofta råder.

Det är så häftigt att man kan börja lära sig ett instrument när man är fem år. Ja men varför skulle man egentligen inte kunna det, man lär sig ju massor med saker i den åldern. Men instrument känns det som man har lite respekt för. Jag är hur som helst imponerad av dottern när hon gör som hennes lärare säger och härmar rytmer och håller stråken på rätt vis. Det är så roligt att få vara med om utveckling!

har just ammat L "innan natten riktigt börjar" målet. Hon är nu mätt och snusar varm och gosig. Fridfullt så det förslår! Allt annat var det idag när vi skulle passa en tid för Filippas cellolektion. Att det är så svårt att passa en tid med två barn. Jag hade ju planerat exakt när vi skulle påbörja "kommaivägitidprojektet", men ändå skiter det sig och blir stressigt och otrevligt. Ja vi kom iväg och vi hann i tid.

Det finns inget rätt eller fel, bara ett accepterande av nuet precis som det är. Döm inte, värdera inget. Det finns ingen rätt eller fel uppfattning av verkligheten, bara din alldeles egna, som aldrig behöver kategoriseras in i rätt eller fel. 
Så försöker jag nu öva mig i mindfultänkandet. Det är inte lätt, men jag jobbar med det. Till hjälp har jag diverse coacher av olika slag, både professionella och mer vänskapliga, (dock lika proffsiga). Jag läser också en bok som en vän tipsat om av Jon Kabat-Zinn, Vart du än går är du där. Den är så läsvärd. Med korta koncentrerade kapitel, komprimerade av vishet som lätt går att läsa. Sedan kan det behövas läsas om många gånger innan jag riktigt tror att jag förstår.
I flödet av dessa tankar så berättar Filippa en kväll efter godnattläsningen att två andra barn tycker att hennes gubbar, som hon ritar, är konstiga. De har ingen hals, ingen mage tycker de. Och jag suckar i mitt inre och tycker att det är så tråkigt och sorgligt att så små barn redan nu har en uppfattning om vad som är rätt och fel. F förklarar sedan att hennes gubbar, som oftast är tjejer, prinsessor, visst har magar och halsar det är bara att de är oftast osynliga. Och jag tänker att jag är glad att hon dels inte känner sig ledsen eller kränkt utan mer konstaterar att dessa barn ser på saken på sitt vis, dels att jag älskar hennes kreativitet som inte alls låter sig begränsas i dikotomin rätt eller fel. För det är så kreativitetsdödande. Så jag avslutar med Helder Camaras ord:

Herre förbarma dig
och se med särskild ömhet
till dessa personer
som är så väldigt logiska,
så väldigt praktiska,
så väldigt realistiska
att de blir irriterade
över att man kan tro på
en blå liten häst

 

Jädra förkylning. Nu är båda tjejerna förkylda, F hostar, snorar och har feber, L gör detsamma fast utan feber. De är båda hur klängiga som helst och vill bara sitta nära, vara nära mamma el pappa hela tiden. Tur nog så har ju M novemberlov så det går skapligt att tillgodose närhetsbehovet. Fast vi hade ju planerat roligare saker på lovet än så. Smittorna bara går runt runt runt på vår förskola, det tar liksom aldrig slut. Om inte vi skulle ha så bra förskola skulle jag helt klart överväga att ha F hemma mycket mer eftersom jag just nu är hemma själv. Men men, det är som det är. Vi hoppas på en skapligt lugn natt!