Som det är just nu

Höstens undervisningstätaste vecka pågår just nu, för mig. Innan fredag lunch ska 15st 90 minpass avverkas. Jisses kan det ens stämma? Längtar efter jullov som en tok.  





Men advent och julförberedelser snurrar ändå på. Och ibland glimmar julfeeling till, som i Luciatåg, pepparkaksbyggen adventsstjärnor och sångavslutningar. 

Lutar oss mot varandra

Ett virr varr utan dess like de senaste veckorna. Textraden "när vi ramlar, så ramlar vi mot varandra" har känts nära. Så mycket ledsenhet, rädsla och oro och till slut lättnad. Det har liksom planat ut nu. Det började med att den nyaste minsta lilla kaninen bara dog. Den låg bara en eftermiddag död i buren. Äldsta dottern chockad och så väldigt ledsen. Efter ytterligare en vecka blir vår första kanin Nino sjuk, konstiga symptom. Vi tog prover på honom för att få veta vad och om något smittat honom. Vi vet fortf inte riktigt, väntar på svar. Han dog efter en veckas sjuk. Så mycket tröst och tårar igen. Sedan rädslan när vi googlade och läste om parasiter som kan drabba kaniner och överföras till människor. Det stod i sällsynta fall med personer med sjukligt lågt immunförsvar. Men ändå kunde jag inte släppa denna skräck under några dygn innan både jag och maken pratat med veterinär i parasitologi och en patolog. Tack för att det finns experter. Vi har nu fått svar på att de två kaniner vi har kvar inte bär på den här parasiten iaf, skönt. Hade aldrig i min fantasi kunnat föreställa mig att kaninhusdjur kunde medföra så mycket trubbel, problem och besvär. Ja det om det. Kaos, rädsla och sorg i det lilla. I familjen. Parallellt under samma veckor med samma typ av känslor på en helt annan global nivå. Skolskjutningar och terrordåd. Svårt att förstå och ännu svårare att förklara för barnen. Att försöka ingjuta hopp och tilltro i att världen är trygg, god och tillitsfull.

Längtar till någon typ av lugn och ro, att golven snart är utbytta på nedre plan, att köket får bli riktigt klart med färg och fläkt och lite piff, läsa böcker och ha bokklubbsträff, dricka ett glas vin med maken i lugn och ro, att bokmanus ska vara klart och att gå lite utmed havet. Bara lite av det vore så himla fint. 

Vilken resa

Ja, vilken resa vi fick. Allt gick bra. Förstås. Det var precis så jobbigt som jag föreställt mig att säga hejdå till flickorna. Men det gick. Vi kom på tåget och sedan på flyget och sedan på taxin genom väl trafikerade gator till hotellet. Mitt i Barcelona. Fuktig varm utomlandsluft. Otroligt vackra byggnader. Så fina möten med människor på olika platser och situationer. Så otroligt mycket god mat och dryck, jisses. Bara kaffepauserna på konferensen är värd att nämnas. Så många skratt och bus med vännerna som var med. Och en toppenbra konferens var det. Det var en befriande vecka. Att släppa taget om allt hemma, våga flyga igen och att vara på helt okänd mark. Väl hemma kostade det en veckas bihåleinflammation som fortfarande inte vill släppa taget riktigt.

Skönt med helg nu. Vi ställer försiktigt om här hemma till att åter byta förskola för L. Inget nytt den här gången. Vi ändrar historien och flyttar hem till kooperativet igen. Så det kan bli. 






Resa

Packar, donar och förbereder. Reser med M till Barcelona imorgon. Måndag-fredag. Utan barn. Jag ska jobba konferens men även hinna semestra lite. Mormor och morfar ska bo här med flickorna. Jag vet att de kommer ha det bara bra. Ändå är det så jädra gruvsamt. Jag måste skärpa mig för att inte pussa sönder dom. Vet att jag kommer få slå på autopiloten imorgon för att klara det. Fortsättning följer. 

Perspektiv

När man renoverar får man hela tiden jobba med perspektivtagandet. Höll alldeles nyss på att utveckla panik över om kylskåpets dörr verkligen ska vara högerhängt eller vänsterhängt. Ska murstocken vara putsad eller inbyggd, ska blandaren ha fjädring, böjd, hög eller rak kran. Men skitsamma. Eller inte. 

Maximera, Metod, Veddinge...

Hysteriskt detta med att renovera kök. I helgen har befintligt kök rivits ut, kvar just nu är en liten snutt av diskbänken. Magnus har rivit, hackat och skruvat loss. Jag och pappa har skruvat, klickat och skruvat lite till ihop alla stommar. Även om det är superkul att göra nytt är det just nu också läskigt att det är helt tomt. Allt ska byggas upp igen. Lite till rivning dock innan uppbyggnad. Idag är det tänkt att väggen ska rivas. Men det tack och lov håller snickaren i. 



Juicat och klart

Boostar immunförsvaret med grön juice. I råsaftcentrifugen kördes stor mängd bladspenat, ungefär en halv stor påse, färska aprikoser, en grape, en citron, ngr  cm ingefära, en tesked kokosolja och tre dl vatten. Vid provsmaket lite besk så en banan mixades i. Alla gillade, även barnen. 


Projekt kök och vattkoppor

Stirrigt hålögda kör vi hem från Birsta. Med ett djupt andetag gick vi in på det stora stora byggvaruset. Lyckades hitta till hyllor med golv och hyllor med kakel och hyllor med köksbänkar. Sedan tog vi sats igen och gick in på det stora stora möbelvaruhuset. Hittade till vår samtalspartner för två timmar framåt. Fram och bak, utifrån och in, uppifrån och ner skissades det kök. Till slut kom en hel bunt med ritningar ut i skrivaren. Så nu bara att fundera litet varv till och sen så. Till veckan rivs väggen. The vägg mellan kök och vardagsrum. 

Mesigt dock att bara ha ett projekt åt gången. Därför samtidigt som både jag och make tänkt jobba ända in i kaklet den sista veckan innan semestern så kör Lovisa vattkoppor med start idag. Tunga ögonlock ikväll. 



Nu gäller det

Tar sats från uppförsbacke. Det går inte längre. Våren kan inte vara som vackrast och betraktas genom våra skitiga fönster. Den vita stamsyrenen får inte blomma förrän köksfönstret är rent. Hur in i bomben trött man än är. Därför tvättar jag nu fönster. I typ storm. Men det regnar i alla fall inte. 


Renovera mera

Vi tar små steg framåt i renoveringen av vårt kära, stundtals krävande, lilla, stundtals toklilla, gula hus. Önskas ofta en trollstav eller biljett till typ total makeover för att det bara ska vara klart. Nu. Men det får ta tid. Det tar oerhörd tid att ta beslut, samla kraft till att läsa på, hitta det som känns rätt, är hållbart, och passar in i ekonomiska ramar. Vi har tur och det är ovärderligt att vi kan rådgöra med den hantverkare vi har. 
Nåväl. Här några före- och efterbilder. 

Här är utrymmet på väg ner t källaren. När det här fotot togs har golvet börjat läggas och väggar har blivit vita ist för smutsgula. Man skymtar alltså det gamla golvet. 


Och här är golvet klart och skjutdörrar på plats med Elfahyllor bakom. Nu är det bara lister kvar. 







Kalashelg

Det har passerat en helg med allehanda kalas. Valborgsmässofirande, fint och mysigt med mam&pap. Hängt med yngsta dottern på kompis femårskalas, tårta och skattjakt i regnet. Snajdat om till festklänning och for med maken på 40-års fest, utan barn. Fina människor, många samtal, mycket sjunga(bästa), fantastiskt god italiensk mat och dryck. Fint på alla sätt. Idag ute i vind och sol, flera timmar i skogen. Alldeles fint det med. 

Några dagar tillsammans

Jag, Filippa och mamma reser tillsammans till Göteborg i några dagar. I fredags for vi med tåget söderut och idag, just nu, reser vi hemåt norrut. 

Det har varit dagar med tid tillsammans. Jag har brukat meningen "jo vi kan göra det, vi har tid". Vilken annan känsla som uppstår i tillvaron när det får kännas så. Och att det just får kännas så gör mig än mer medveten om hur pressat allt till vardags är. 

Så, vi har ätit långa frukostar, målat naglar, plattat hår, flätat hår, pratat nonsens och allvar, shoppat smink och lite kläder och gula Converse på second hand. Vi fikade i Trädgårdsföreningens café och promenerade i Slottskogen och bubblade i hotellets relaxavdelning. 

Det finaste har nog just varit närheten till varandra. Att när som helst ha möjlighet att smeka äldsta dottern på kinden, ta en lite goskram på henne och för den delen på mamma oxå. 

Avslutade med konferenspratande idag. Men jobb har definitivt inte haft företräde den här helgen. Faktiskt. Fint så. 





Mellan hit och dit

Landar på tåg mellan hit och dit. På väg ner till Göteborg skapas ett mellanrum med tid att vara. Försöker i alla fall tänka så. Känns just nu inget roligt att åka hemifrån sportlovslediga barn. För en konferens. I pedagogik. Ska göra två presentationer, i sammanhang där proffs rör sig. Läskigt och jag blir oproportionerligt nervös. Håll en tumme. 


Hit och dit, fram och tillbaka...

mellan jobb, hem, familj och sig själv. Förra veckan Krokom den här hemma. Mellan hösttermin och vårtermin, överhopningen med uppgifter att bedöma från höstterminen fastän vårterminens kurser rullar på i full fart. Allt till bakgrundsmusik a' Frost, "slå dig loss slå dig fri..."

Bloggar med ena foten i äldsta dotterns rum och den andra i hallen för att kunna glutta på badande yngre dotter. Hit och dit mellan förkylningar feber hosta magsjuka. Nu är vi nog friska... eller inte. Hit och dit mellan renoveringsfunderingar. Ska vi fixa fint för att bo kvar eller för att klara av försäljning. Hit och dit mellan Hsand och Svall. Lämna här för att flytta hem t Svall igen? Eller bo kvar här? Kan inte bara alla val helt plötsligt kännas självklara och enkla? Önskar mig det. "snö har väll aldrig stört mig! vrålar yngsta dottern, snöprinsessan. Ja det ordnar sig säger M. 

Fjällsemester

Efter fem dagars fjällsemester har vardagens ekorrhjul saktat ner farten. December överväldigade mig med känslor av otillräcklighet och hjälpjaghinnerintemed. Likt ett kletigt limstift såg de till att kleta sig in i minsta vrå. Att njuta av advent, med ljusen, musiken och allt det fina, blev lite för ofta besudlat av kom ihåg listor, förkylning, maginfluensor och andan i halsen. Julafton kom ju till sist ändå och den blev precis så magisk och fin som jag vill att den ska vara. Med den allra sista energin höll jag och M på nästan hela natten för att få det klart. Att några dagar efter packa iväg oss hit var på väg att bli ett oöverstigligt berg. Men det gick. Vi åkte sent på eftermiddagen hemifrån och körde genom mörkret hit till de älskade fjällen i Hamra. Finaste mamma och pappa mötte i stugan med middag, omtanke och värme. 

Vinden nästan stormar utanför fönstret ikväll. Men fjällen ligger fasta och trygga där de ska. Orörda och bergfasta. Det är något oerhört lugnande i det. 





Om

Min profilbild

Jag som skriver är Sofia, lever med man och två döttrar 7 och 2 år i ett gult hus byggt 1934. Jag arbetar som doktorand och skriver på en avhandling om lärande miljöer. I bloggen tycker jag om att skriva om allt möjligt. Välkommen hit!

RSS 2.0