tankespret
Lite akut sömnbrist just nu, för lilla L har fått tillbaka snuva och är rätt snorklig och täppt. Blir jobbigt med amning och hon vill inte ligga ner, inatt har vi mestadels suttit upp och sovit. Koksaltdroppar underlättar något så det är ju skönt, hemskt när man inte kan hjälpa till med snorklet. Tänkte i natt när jag satt vaken och resten sov att när man får barn är det som att man som mamma automatiskt fråntas rätten att sova. För maken sover ju på ett helt annat sätt, han hjälper visst till men då måste jag väcka honom.
Hm nu skrik efter uppmärksamhet så jag fortsätter annan tid!
kaffe och knorrande sovljud
Filippa är på förskolan, idag gick det utan tårar och protest. Förra veckan ville hon inte alls gå hemifrån på morgonen. Hon hanterar sitt storasysterskap på ett ärligt och autentiskt vis, om man kan uttrycka det så, ena stunden med översvallande stolthet och kärlek mot lillasyster, stunder med ilska mot mig när jag ammar, ögonblick när hon uttrycker att det är trist att ha en lillasyster och "jag tänker inte alls hjälpa till att sköta om henne". Men de värsta berg och dalstunderna blir allt färre och det känns som om hon är i mer balans nu än de första dagarna. Tack och lov att vi har så bra förskola som ger henne så mycket trygghet och stabilitet de dagar som hon nu går där. Även om vi kanske inte riktigt var beredda på hennes reaktion på syskonskapet så är jag glad att hon uttrycker sig och reagerar allt efter hur hon känner, hellre än att hon i tysthet skulle bita ihop och kanske rikta känslorna mot lillasyster.
så det är nu
Jag har ju inte lagt ner bloggen men det blir liksom inget skrivet. Kan gå och tänka på många saker jag skulle kunna skriva här men så kommer jag aldrig till själva datorn för att skriva. Livet har liksom varit lite upp och ned sedan lilla L föddes den 23 mars. Så mycket vi glömt sedan Filippa var bebis. Först den här märkliga tröttheten av att vara uppe till och från hela nätterna och ändå så fungerar autopiloten så att man kliver upp byter blöjor, fixar frukost, klär på sig, och dagen rullar igång. För huvudet känns ju liksom ofta någon annanstans. Det finns inga rutiner än, så fort jag hör mig själv säga, ja, nu har hon i tre kvällar sovit mellan 19-23 för att sedan äta och sedan somna om, så ändrar hon sig och vill pröva några andra sätt att planera sitt ätande och sovande på. Andra saker vi glömt från bebistiden är hur bebisar alltid vaknar när man själv ska sätta sig att äta middag. Spelar ingen roll hur jag planerar att amma en timme innan middag så är hon ändå hungrig prick när vi satt oss. Så vi äter lite i skift, precis som det ska vara med en liten bebis i familjen. Jag hade också glömt den där totala förälskelsen i sitt barn, som bara värmer i hela hjärtat, och hur man i oändlighet kan sitta och bara titta på det lilla ansiktet och försöka lära känna henne millimeter för millimeter! En liten rapport blev det iaf från gula huset, nu med fyra familjemedlemmar och en katt, som F säger!
