poffens

Natten till måndag hade Filippa ont i örat och i halsen, grät och mådde dåligt. Det är det värsta, det finns inget som gör mig så orolig som när hon gråter och säger att hon har ont. Jag gick ner och hämtade smärtlindring och sen satt hon i mitt knä och drack och somnade om. Innan hon somnade sa hon, "tack mamma du är min bästis som hämtade meducin". Jag låg vaken några timmar till och lyssnade till andetagen och till pappans snusande. Pappor är alltid bättre på att somna om. Uppe på morgonen för att ringa vårdcentralen och de ringde upp rätt snabbt. "Nja, har hon bara haft ont sen igårkväll och du har inte gett henne nässpray än? Jag svarade att  hon verkligen inte tycker om nässpray. "Ja men det är bara att vänja henne, håll henne hårt med huvudet bakåt och spruta in". Jag vet att man kanske måste göra på det viset, men det tar mig så emot, jag hatar att göra övergrepp på hennes integritet. När det har hänt vid några tillfällen att vi måste göra på detta hemska vis så är vi helt skakade både hon och jag en lång stund efteråt. Grejen är att man känner sig helt dumförklarad som förälder ibland när man ringer sjukvården. Efter viss övertalning fick vi en läkartid och penicillin utskrivet för öroninflammation och halsfluss. Hemma igen så skulle vi svälja penicillin, Kåvepenin med kolasmak. Varför, varför skriver de ens ut denna hemska medicin, den går helt enkelt inte att svälja, den går inte ens att lukta på. Filippa kräktes direkt av att bara få in det i munnen. Jag laddade för nytt samtal till vårdcentralen med vädjan om att få ny smak på penicillin. Den underbaraste sköterskan svarade att "så klart kan hon inte svälja det där, jag ska se till att de skriver ut det ni brukar få, hon måste ju kunna svälja sin medicin". Tack underbara du för att du svarade på det viset och inte med förmaningar och andra hemskheter som totalt förminskar människor.

Vi läser några riktigt bra barnböcker hemma just nu, dottern väljer dem om och om igen. Den första jag tipsar om
är Amos och Soma av Ulf Stark.
Det är en otroligt vacker liten kärlekshistoria mellan två apor och även lite spännande. Kärlek och spänning!

Den andra boken som Filippa ofta tar fram ur sitt bokskåp inför läsningen på kvällen är När vi var ensamma i
världen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Om en storebror som tror att mamma och pappa har försvunnit och han börjar bygga ett nytt hus för att ta hand om sin lillebror. På slutet kommer förstås mamma och pappa och allt slutar lyckligt. Men på sidan innan upplösningen darrar läppen på både dottern och mig innan vi vet att det kommer att ordna sig.
 Tredje barnbokstipset är När Siv sover vilse av Pija Lindenbaum. Siv sover över hos sin bästis. Men på natten när hon vaknar är inget som det ska, och det var inte så roligt som hon trodde att sova över. Som vanligt är både barn och vuxen helt uppslukade av Lindenbaums bilder och berättande.

  Själv plockar jag ur min bokhög vid sängen just nu Gå med dig av Lars H Gustavsson.
En mycket lättläst och mycket gripande bok om möten mellan människor. Läs den! Eller ge bort den till någon du tycker om.

På vår förskola växer barnen. Det gör de väll på alla förskolor, men på vår förskola, där vår dotter går, så växer även barn på andra vis. För vi har de allra mest speciella pedagoger där. De ser och är med barnen på deras nivå, försöker se deras perspektiv och de utmanar och utvidgar deras perspektiv. Eftersom de alltid är bredvid och tillsammans med barnen kan de också berätta de mest detaljrika historier till oss föräldrar när vi kommer och hämtar våra skatter. Då växer även vi föräldrar och samvetet som ibland får sig en törn när man tycker att man lämnar bort sina barn en stor del av veckans timmar minskar. En god vän sa "om min son gått kvar på den första förskolan vi gick på hade han aldrig haft samma självkänsla som han nu har fått på den andra förskolan". Det är så obeskrivligt viktigt för barns identitet och utveckling vilka vuxna de möter varje dag. Och det är sorg att så många pedagoger ute på våra förskolor inte är medvetna om detta. Det måste finnas goda kvaliteter i de människor som tar hand om det finaste vi har. Det är med stor lycka och trygghet jag med visshet vet att pedagogerna på vår förskola vet vikten av detta och agerar efter detta.

Efter att jag tagit min vaccination i fredags så var jag lite darrig. Beslutet att ta den kändes så svårt och så stort. Så snabbt gick den att ta, det kändes inte ens. Men jag blev rädd när jag tagit den. Tänkte på alla hemska historier och löpsedlar som varit svåra att blunda inför. Tänkte på den lilla krabaten som växer i mig. Den som vi väntat och längtat så länge på och som jag är så vansinnigt rädd om och rädd för att skada. På parkeringen blev vi inropade på en kopp kaffe av goda vänner som bor alldeles granne med vårdcentralen. Det blev lite räddningen i darret, vi fikade och pratade och fick vara i deras hem en stund. Allt kändes bättre och vi fortsatte sedan med helghandling och andra mer normala vardagssaker. Vänner, samtal och samvaro är viktigt. Det känns speciellt värdefullt när det händer utan att man planerat in det. Det finns sån värme i att finnas tillsammans.