Lutar oss mot varandra

Ett virr varr utan dess like de senaste veckorna. Textraden "när vi ramlar, så ramlar vi mot varandra" har känts nära. Så mycket ledsenhet, rädsla och oro och till slut lättnad. Det har liksom planat ut nu. Det började med att den nyaste minsta lilla kaninen bara dog. Den låg bara en eftermiddag död i buren. Äldsta dottern chockad och så väldigt ledsen. Efter ytterligare en vecka blir vår första kanin Nino sjuk, konstiga symptom. Vi tog prover på honom för att få veta vad och om något smittat honom. Vi vet fortf inte riktigt, väntar på svar. Han dog efter en veckas sjuk. Så mycket tröst och tårar igen. Sedan rädslan när vi googlade och läste om parasiter som kan drabba kaniner och överföras till människor. Det stod i sällsynta fall med personer med sjukligt lågt immunförsvar. Men ändå kunde jag inte släppa denna skräck under några dygn innan både jag och maken pratat med veterinär i parasitologi och en patolog. Tack för att det finns experter. Vi har nu fått svar på att de två kaniner vi har kvar inte bär på den här parasiten iaf, skönt. Hade aldrig i min fantasi kunnat föreställa mig att kaninhusdjur kunde medföra så mycket trubbel, problem och besvär. Ja det om det. Kaos, rädsla och sorg i det lilla. I familjen. Parallellt under samma veckor med samma typ av känslor på en helt annan global nivå. Skolskjutningar och terrordåd. Svårt att förstå och ännu svårare att förklara för barnen. Att försöka ingjuta hopp och tilltro i att världen är trygg, god och tillitsfull.

Längtar till någon typ av lugn och ro, att golven snart är utbytta på nedre plan, att köket får bli riktigt klart med färg och fläkt och lite piff, läsa böcker och ha bokklubbsträff, dricka ett glas vin med maken i lugn och ro, att bokmanus ska vara klart och att gå lite utmed havet. Bara lite av det vore så himla fint. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0