Hm, är jag en som inte kan???
Funderar på det här med särskilt stöd, särskilda åtgärder; särskilda insatser för att elever ska lyckas att nå målen i skolan.
Äldsta dottern får just nu extra stöd i matteämnet. Hon får då sitta enskilt med läraren som hinner förklara lite extra. Jag och maken är förstås tacksamma att lärarna uppmärksammar hennes behov av extra träning just nu.
Denna extra träning har visst visat resultat och hon verkar förstå bättre och ta till sig olika sätt att tänka på. Men hon tycker inte längre om matteämnet. Det är just nu det värsta ämnet och hon uttrycker att hon ju inte är "bra i matte".
Det här är den tjejen som vid första utvecklingssamtalet i skolan tyckte att hennes enda utvecklingsområde var kaninhoppning. Att ämnen som läsa, skriva och räkna var något man skulle träna på och vara duktig i hade hon inte greppat då. Hon är också ett barn som alltid fått viskat i sitt öra om kvällen att hon är älskad och duger precis som hon är oavsett vad hon gör eller presterar.
När skolans ambitioner med att puscha elever mot kunskapsmålen verkar medföra att elever inte utvecklar en känsla av kompetens utan snarare det motsatta skapas ett dilemma som jag har svårt att förhålla mig till. Och det gör lite ont att förstå att dottern nu har förstått att i skolan där är det inte alls så som mamma och pappa har sagt. "Du duger precis som du är oavsett dina prestationer."
Kommentarer
Trackback
