poffens

har just läst en relativt ny bok om lek; Lekens flertydighet -om barns lek i en institutionaliserad barndom, av Maria Oksnes. Hon skriver mycket intressant och lite nytt om hur vi ser på barns lek i förskolan.

I boken försöker hon visa på att det finns alternativa och mer flertydiga sätt att förstå barns lek, i kontrast till den rationella och ofta ensidiga uppfattningen som präglat den traditionella lekforskningen.

Hon skriver om två sätt att se på lek där ett är det appolinska synsättet, där leken betraktas som positiv och rationell och associeras med ordning. Där vi ser leken som ett verktyg för lärande. Detta rationalistiska sätt att se på lek menar hon har dominerat västvärldens tänkande om lek. Ett annat sätt är det dionysiska synsättet som förknippar leken med det irrationella, det oförutsägbara och kaos.  Hon ställer frågan - är leken värd att framhäva för att den har viktiga funktioner för barns utveckling och lärande eller är det värt att ge utrymme för barns lek på grund av dess egenvärde?

Mycket läsvärd och viktig bok, stundtals ganska provocerande för en som mig, som hittills, nästan enbart läst om lek ur ett appolinskt synsätt, lek och lärande känns ju nästan som ett symbiotiskt par! Men nu har jag fått lite nya tankar.