poffens

Somnar med nästippen snusandes i Lovisas nackegrop, vi ligger tätt tätt nära och hon sover så lugnt och jag blir alldeles lugn av hennes sovljud. Det slår mig, nu när jag sitter på jobbet några dagar i veckan, hur halv jag stundtals känner mig utan henne. För ett år sedan var hon ju en del av mig, inuti och med mig. Även om man redan då anande hennes sprattel- och buskaraktär, hon var ju redan då en egen liten individ. Men det är så fysiskt hur man liksom passar sitt barn, hur hon passar mig. Hon lägger sitt huvud mot min axel och hennes kind passar så absolut in i gropen mellan min axel och mitt nyckelben. Det är fint. Så, nu åter till lite jobb.