poffens

För 6 månader visste vi fortfarande inte, vi visste inte vem lilla Lovisa var, visst är det märkligt. Vi var mitt i de mest intensiva, närvarande och smärtfulla timmarna i mitt liv. Värkarna kom och gick, vi dansade, vaggade masserade och ungefär vid den här tiden andades jag flitigt lustgas. Tänk att vi klarade det tillsammans, så sjukt stolt att jag kunde hantera värkar utan att bli rädd. Vi var ett team, jag och den då okända Lovisa, Magnus och barnmorskan, ett super team. Ett team med livsviktig mission.
Och så kom du, älskade lilla Lovisa, så klart att det var du, du for upp och ner i födelsekanalen några gånger och sedan sa barnmorskan till mig att nu håller du ut nästa värk och då slurpade du ut och mötte livet med ett illvrål. Tänk att 6 månader gått. Nu håller Lovisa precis på att lära sig krypa, hon står på alla fyra och vaggar fram och tillbaka och blir skitförbannad när hon inte tar sig framåt. Hon sitter i barnstolen vid matbordet och äter lite pureér. Storasyster och lillasyster har blivit syskon på riktigt, det är så häftigt att se glädjen i deras ögon när de ser på varandra och stoltheten hos Filippa när hon tycker att lillasyster gör något bra. Jag börjar även vänja mig vid att vara tvåbarnsmor, saker och ting går lättare. Och får man bara sova några timmar i sträck går allt som en smäck! Ja det var en liten tillbakablick ikväll!