Lördagsfynd
Efter diverse nyttiga uträttanden var jag på Erikshjälpen. Den här stolen fastnade jag för och tog med hem. Några vinglas och en ärtgrön vårduk följde även med. Väl hemma cyklade flickorna i vinden. Första gången i år. Fin lördag. 
På föräldramötet
På föräldramöte ikväll. På den nya förskolan. Ovant. Betraktade alla föräldrar, konstaterade att de såg vanliga ut, men även att jag inte prompt måste känna sympati för dem eftersom vi ju inte ska driva förskola ihop. Det har förskollärarna ansvaret för på den här förskolan. Ovant. Jag kom på mig själv vid flera tillfällen att både tänka och säga högt, "så här gör vi på Fröet i alla fall" ändra snabbt till "så här gör de på Fröet". Också ovant. Men de nya förskollärarna berättade så fint om verksamheten, hur de arbetar med teman och lek och lärande ute och de visade tex film från hur Lovisa och kompisar hade haft dansmatte. Vi fick hembakta små semlor med hemmagjord mandelmassa. Jag körde hem i positiv anda. Skönt för det var lite gruvsamt med det första föräldramötet.
Små fina stunder
Små stunder av lugn och ro, närhet och kärlek systrar emellan. Blir alldeles varmlycklig när jag skulle hämta lillasyster för hennes nattning och så har hon krupit upp hos storasyster. Då, när vi gick och väntade och längtade på ett syskon t F, var det nog just sådana här stunder som fanns i drömmarna. Syskonskapet är en så speciell relation på många sätt. 
En tisdag
Varm i hjärtat när jag nyss, under lite kvällsplock i Lovisas rum, höll på att trampa på sån där ritplatta. Innan surfplattornas tid. Hur som helst har hon ritat glad filur med lockigt hår och signerat med L. Underbaraste.
Fint att hitta i slutet på en dag. Speciellt en dag när vi har besök av diverse magvirusar. Men flickorna verkar friska nu. Det är jag och maken som lommar runt lite fortfarande. 
Vi har åkt tåg
Dagen har tuffat på i tågtema. X2000 från Härnösand hela vägen till Stockholm. Hela familjen. Oj så spännande. Två vagnar längre fram i tåget satt mormor och morfar, så det blev många turer fram och tillbaka när kryp i benen blev för jobbigt. Vi fortsatte sedan med tunnelbanan. I rusningstrafik. Jisses. Jag klarade det. Vi klarade det. Ingen kom bort inget tappades bort. Sedan bytte vi till tvärbanan. Mycket behagligare. Hela vägen fram till Sickla kaj. Där ligger vårt hotell. Vi har ett stort rum i vinkel. Stora sängar. Utsikt över Hammarbybacken. Badkar och morgonrockar. Vi lyxar oss.
En söndag
Lägger undan träningslinnet och känner mig mycket nöjd med att en gång till klarat av cirkelfyspasset på Friskis. Även maken deltog igen. Heja oss. Vår plan att öka hela familjens aktivitetsnivå och gärna tillsammans med varandra håller fortfarande i sig. Båda flickorna har haft gympaträningar idag. Vi har gjort matsedel samt veckohandlat, träffat mamma och pappa mellan varven. Jisses vad vi hunnit med. Dock står julgranen kvar. Det hann vi bara inte med idag. Men den är faktiskt fortfarande rätt fin. 
Och så vidare
Landar i fredagskvällen. Allt det nya tar kraft och det är skönt att bara vara tillsammans. Veckan har inneburit för egen del att avsluta höstens kurser samt förbereda kommande veckas kursstarter. Maken pratar numera om deltagare istället för elever, om temaarbeten och om fantastiska uppträdanden av dans och opera som verkar kunna dyka upp mitt i planeringsmöten. Jag förstår verkligen att han stormtrivs. Lovisa pratar om nya vänner och mina gamla vänner, "på mitt nya jobb och på mitt gamla jobb". En bit i taget tar hon och vi in den nya förskolan med allt det nya. Det känns kanske lite mindre och mindre ont nu i saknaden efter det gamla.
Hejdå fjällen
...för den här gången och tack för all frisk fjälluft, för den vita snön, fina skidspår och pistade backar, heta bastustunder och röda kinder, för kristallklar stjärnhimmel på nyårsafton. Vi kommer snart igen. 
1/1 2014
Vi åker till fjällen den här nyårsveckan. Lyxar oss oförskämt mycket med sega frukostar, massor av fjällluft, dagar i backen och även kortare turer på längdskidorna. Det går framåt för Lovisa som precis börjat lära sig hänga med skidornas glid. Vi åker kälke och madrass och det byggs ett stall av snöhästar. Vi går omkring i underställ fram till sena eftermiddagen då vi bastar och byter om lagom till middag. Vi äter goda middagar och tar ett gott glas vin till. Jag och maken unnar oss egna promenader och i den kylslagna klara fjällluften finns det tid att prata och tänka lite tillsammans om sådant som knagt och tärt och om förändringar som stundar. Att åka hit den här veckan var det bästa vi någonsin kunnat gjort. Äntligen fick vi lite distans till det 2013 som inneburit så väldigt mycket. För mycket har cirkulerat runt mitt jobb, min avhandling och disputation. Jag vill välkomna ett 2014 där jag skapar möjligheter till mer tid för familjen, för utflykter, lek, och samtal med barnen. Fler tillfällen till att fika och äta middagar med vänner, skapar uttrymme för att träna och gå promenader och yoga i massor, för att hinna läsa en bok och kanske bara vara lite mer. Kanske att detta blir året när vi vågar och tar steget och gör en resa någonstans. Mera av det som gör mig glad och skapar energi, lust och vilja. Så skulle jag vilja att 2014 blir.
Om att sätta punkt och gå vidare
Vi slutar på den kooperativa förskolan. Har i eftermiddag gjort den allra sista städningen. Vårt ansvarsrum är nu skinande rent. Tömt dotterns hylla på extrakläder och teckningar. Även om vi väll landat i beslutet var det med tårar vi låste dörren och körde därifrån. Det känns väldigt definitivt att sätta punkt. Att sen gå vidare i den här förändringen. Vi börjar med att åka till fjällen. Tänker att vi där ska vila, och få energi av den alldeles speciellt klara fjälluften. Så att vi sedan med mod och kraft kan ge oss i kast med förändringen.
I mörkret
I baksätet. På väg hem från firande av min farmor. Älskade fina hon som fyller 91 år.
Tycker om bilresor genom mörkret när alla är lugna och lite samlade liksom. Hela familjen samlad i bilen, alla på väg med näsorna i samma riktning. Det kan ibland kännas skönt.
Nya rutter
Somliga dagar så ritas kartan om. Nya vägar, rutter och mål som innebär att livet förändras.
Idag är en sån dag vi kommer minnas som en sån där dag. En sån där dag när man vet att från och med nu kommer saker och ting förändras. Förändringarna nu är enbart önskade och vi, jag och maken, har själva styrt mot dem. Så, just nu, med stor ödmjukhet tassar vi på de här nya stigarna.
Läsning
Längtar efter läsupplevelser men tycker att en lång roman är lite för lång, har lite för många ord och känns lite oöverskådlig just nu. Därför tänker jag att Alice Munro passar bra nu. Har börjat med Kärlek Vänskap Hat. Fångades direkt efter första raden. "För många år sen, innan så många av de lokala järnvägslinjerna drogs in, kom en kvinna med hög fräknig panna och burrigt rött hår in på järnvägsstationen och förhörde sig om transport av möbler." Vilken förstamening. Jag läser vidare.
Adobar
Samtalar med studenter på vfu idag. Hittills har jag besökt Jokkmokk, Gävle och nu snart Storuman. Här går det undan.
omskakade
Efter en vecka som inleddes med ett beslut som för en stund ruckade på all trygghet har mängden undervisning gjort att det bara har varit att dyka och komma upp igen. Nu. Eftersom beslutet tagits efter flertalet antal sömnlösa nätter så är det som en lättnad att det nu är taget och vi kan landa något tryggare. Att ta beslut som innebär förändring är liksom att förlora kontrollen för ett tag. Man vet vad man har men inte riktigt vad man får.
Nu ska i alla fall barnen skjutsas till farmor och farfar. Vi ska bara njuta i kväll av Winnerbäckkonsert. Som jag längtar. Jag har läst att han inleder med Vi åkte aldrig ut till havet som är en av de bästa.
Om ekorrhjulet
Det är svårt att få distans och se saker från perspektiv när man liksom slungas runt i ett ekorrhjul i hög fart. Trots att det stundtals känns som det inte går finns det sätt att hitta ut ur karusellen. 'Jag har en lösning på pjoblemet' säger Lovisa när vi leker. Lösningen för mig blev att be om hjälp. Mamma kom upp igår. Vi kunde vara hemma jag och yngsta dottern och jag kunde jobba några timmar. Det gick bra. Bad om hjälp av mer erfaren kollega om detta med att bedöma exarbeten. Känns bättre. Ur den där massiva farten som man inte har egen styrning av kan det utkristalliseras alternativa sätt att hantera den på, så att det känns som att man i högre grad själv styr farten. Tycker om Kabat-Zinns boktitel, "
Vart du än går är du där"...faktiskt är det så.
Vart du än går är du där"...faktiskt är det så.
Överfallen (gnälligt inlägg)
Har under hela veckan sett fram emot fredag då jag skulle byta lite övertid mot en dag m Lovisa. Inser nu att det inte är möjligt. Att jag missbedömde tiden så. Har 6 uppsatser att bedöma till tisdag och onsdag, kan inte läsa på måndag då jag är på uppdragsutbildning, kan inte läsa hela söndag för då bör jag förbereda undervisningen för måndagen. Slutsats: jobba fredag, annars går det inte. Jag tycker verkligen inte alls om mitt jobb just nu och det sätt på vilket det tar över och inkräktar helt hänsynslöst. Det är bara hemskt.
Storm och lugn
Tänk att ovädret gör en lugn ibland. En dag med berg och dal bana mellan lugn och ro och storm och oro. Provtagning på vc gav svimningskänslor och panik men med återfått lugn glädje över att det ändå var genomförbart. En eftermiddag på stan med frissabesök och klippning av flickorna, fika och mys med mamma som var med oss. Ikväll på yoga. Det totala närvarande lugnet inne i yogasalen, på min ullmatta och samtidigt stormen utanför. Jag har ju i några inlägg hamnat i det där med kontraster. Idag har kontrasterna liksom satt kontur på dagen och gjort den till en alldeles särskild bra dag. 
De där kontrasterna
Ja de där kontrasterna blev för stora. De här första två höstmånaderna har varit allt annat än lätta. Men med stort mod, och mycket ödmjukhet tar vi oss framåt en bit i taget. Försöker hitta tillbaka till en balans mellan krav och återhämtning från en period när nästan allt varit upplevt som krav. Försöker uppleva och tar hjälp av upplevelser som t ex Norrdans igår på teatern, eller genom att vara med familjen i skogen, eller genom att lyssna på musik eller genom promenad med vänner.
Allt som tar tag och berör sätter det där sega, jobbiga stresset i perspektiv och det blir inte till de där hjärnspökena som okupperar hela tänkandet.
Kontraster
Har jobbat två dagar. Kontrasterna blir för stora. Från att ha varit tillsammans i familjen, långa sovmorgnar, bara pulat runt i funderingar om badtemperaturer, vilket fika att ta med på utflykten slungas man nu tillbaka i kursplaneringens maratonlopp där det känns väldigt långt till mål. Plötsligt fylls tankarna med hur skriva en begriplig studiehandledning, dela kursresursen på de som ska undervisa, undvika dubbelbokningar av lärare och lokal, hitta på varierande examinationer samt förbereda de föreläsningar jag själv ska hålla. Kontrasterna blir som sagt alldeles för stora.
