poffens

Jag har varit m F på skolan idag. Från morgonsamlingen på mattan genom raster, el pauser, som jag lärt mig att det kallas, lunch och arbetspass. Mysiga stunder präglade av lugn och närvaro, som massagestunden efter morgonsamlingen till mer yviga stressande moment präglade av vuxen mer mental frånvaro. Det slår mig flera gånger hur mycket en 6-åring ska klara av under en dag. Vid ett tillfälle idag frågade min dotter en lärare en sak två gånger utan att läraren hörde och Filippa gav då upp. Och jag hade lust att fräsa, men för fasen hör du inte att hon frågar dig något. Jag vet mycket väl att det är stora barngrupper och få pedagoger. Jag vet också att det ingår i att socialiseras att stå tillbaka sin individualitet för kollektivet, i sann demokratisk vilja. Men, jag önskar att det något mer ofta lyftes upp vad vi gör med barn när samspelet, eller bristen på samspel får bemötandet att präglas av transparens. Jag ser eller hörs inte fast jag finns nära, fast jag finns i gruppen. Hur ofta blir du själv i din vuxna storhet bemött på det sättet?
Slutligen en bild från lunchpausens skidåkning idag!

Just nu försöker jag minska ner på pusselbitarna som ingår i vårt familjepuzzel. Det känns ovant. Fler bitar ger ett svårare puzzel och därmed ett puzzel som innebär duktighet att klara av. Men det måste väll vara bättre att mäkta med de bitarna man har än att bara i myllret av bitar se fragment av bilden? Jag tänker just nu att så mycket helhet som går att få är bra och då är förutsättningarna just nu färre bitar. 30 bitars från 37 år.