poffens

Just hemma igen efter ytterligare ett besök för ultraljud. Lilla sprattlet väger nu ganska precis 3000gr. Den ökar i vikt, dock inte riktigt så mycket som den kanske borde. Men en ctg-kurva visade att den verkar må prima bra. Det var några år sedan jag låg med de där bältena runt magen och med en knapp i handen för att trycka så fort den sprattlar, blev lite nojig ett slag men kunde sedan slappna av bättre. Har så lätt att bli uppjagad för minsta lilla sak när vi är där på sjukhuset, får skärpa mig!
Läkaren tyckte att det nu är dags att snart sätta igång förlossningen. Vi bestämde tillsammans att vänta över helgen och om inga naturliga värkar kommer igång så åker vi ner på måndagmorgon igen och då åker vi nog inte hem igen utan bebis utanför magen! Onekligen spännande! Ja så är läget just nu iaf!

Livet tassar långsamt och avvaktande på dessa dagar. Som jag skrivit förut så är det en märklig känsla att bara vänta, att vänta på det största livet har att ge, ett nytt liv. För varje dag som går så är vi ju en dag närmare att bebisen vill komma ut, men vissa stunder känns det på något konstigt vis som tvärtom. Den kommer aldrig att komma ut. Bra stunder vet jag ju att den (bebisen) kommer när den är mogen för det. Att inte ha kontroll är ju det som mest kännetecknar att vara gravid, och det är väll kanske därför man så mycket hänger upp sig på det där datumet man får. Jag var i alla fall inte alls inställd på att få vänta efter det där datumet. Men, nu är det så. Övar vidare på muminmammans ord  "Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är det som gör mig så lugn!" Ska tassa ner och ta lite lunch eller nåt nu! Hörs!

Det är dagens muminmugg för morgonteet, för idag kändes det som vår ute, lite kallt, men det doftar lite vår. Det är en vintagemugg från 2008, den tillverkas alltså inte mer nu. Jag fick den av mina arbetskamrater i present 2008, så här ser den ut, visst är den underbar!
 

Den mugg som jag nu under vintertid annars har som favvomugg är vintagemuggen från 2007, jag tror den heter Snölykta, motivet liksom speglar kyla och krispig vintermorgon. Ser ut så här:  
  

Slutligen skulle jag just nu vilja ha muggen med muminmamman på, den är fint muminröd med bild på den lugna trygga muminmamman, vars motto är "Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är det som gör mig så lugn!". Jag tycker så mycket om de orden, fast jag tycker att det är svårt att alltid leva efter dem. Jag befinner mig just nu i en stor prövning vad gäller dessa ord. Ni som också gillar muminmuggar kan ju kika in på den här sidan för där finns de allihopa. Jag tycker det är en underbar mugg för både te och perfekt stor för kaffe med lite mjölk i, också perfekt med en liten del starkt mockakaffe och varm mjölk! Eller med varm choklad i som dottern föredrar i sin mugg. www.muminmuggar.se

fast idag har det gått 40 hela veckor av den här graviditeten, helt otroligt. Nu ska det vara klart och det känns lite som att, ja, vi klarade det, fast vi egentligen inte fått träffa vår bebis än. Men för ett år sen hade vi ju precis tagit ett steg att undersöka varför det dröjde så länge innan det blev syskon. Den utredningen var ju rätt jobbig och det är känns märkligt att det faktiskt bara var ett år sen. Ja det är ju några timmar kvar av den 11 mars, vårt magiska datum, så vi ser vad som händer...! Det är spännande, läskigt, och underbart på en gång när jag tänker på att det kanske snart sätter igång, men det är väll så det ska vara kanske! Kram så länge!

Ja, vi väntar fortfarande. Det är en konstig tid i vakum att gå och vänta på en bebis. Dessutom måste jag ju vila rätt mycket i mitt väntande, vilket ju kan vara lite jobbigt när det finns så många saker man skulle vilja bara ta tag i eftersom tid faktiskt finns.

Vi råkade ut för en förkylningsomgång till, Filippa var hemma tis till i måndags, gick på förskolan i går och även idag. Hon måste ju få bättre immunförsvar för varje förkylning hon klarar av. Den här förkylningen innebar jobbig hosta och feber rätt många dagar, hosta på natten är ju ingen höjdare och att inte få sova är heller inget eftersträvansvärt. Men vi har kämpat på och det känns som om när saker och ting är jobbiga här hemma så håller vi ihop i vår lilla familj. Nästan varje kväll har vi, för att hon velat, nattat Filippa tillsammans, Magnus läser och jag ligger bredvid henne och så somnar vi alla tre en liten stund, och det känns tryggt, skönt och lugnt. Vi tankar henne proppfull med extra mycket närhet, närvaro och kärlek så här innan den nya familjemedlemmen kommer. Det kommer säkerligen bli nog med kaos ändå.

Som en motsats till att det känns tryggt att hålla ihop så bryter sig dottern också ifrån oss. Igår klippte hon sönder ett par jättefina stickade strumpor och när vi då reagerade och tog undan saxar och sockor så klär hon på sig helt själv och går ut och gungar, med orden nu flyttar jag. När jag lätt gav henne en kyss på kinden i natt, mumlar hon, nej pussa inte mamma. Jag läser i Lars H Gustavssons bok Gå med dig, om kärleken mellan barn och förälder och han menar att det är viktigt att inse att föräldraskapet utvecklas från ett totalt beroende till en kontrollförlust för föräldern. Barns uppbrott från föräldrarna kan ses som både livsavgörande och definitivt. Genom att på så sätt förhålla sig till föräldraskapet blir det viktigt att se att barnet är helt hänvisat till sig självt och till den gemenskap det kan skapa på egen hand (det och ingenting annat är vad det uttjatade begreppet kompetenta barn handlar om). Ingen annan fostran blir då möjlig än den som stimulerar till inlevelseförmåga, självständighet och eget ansvarstagande menar Gustavsson. Och, för att detta ska bli möjligt krävs en fostran grundad på dialog och ömsesidig respekt. Alla olika sorters hundträningar, skamvrår och nannyakuter blir då förstås helt förkastliga.

Hm, ja jag avslutar nu, men kanske fortsätter detta skrivande sen. Helt uppenbart att jag saknar jobbet och skrivandet! Hörs vidare!

Otrolig grå och snöig, men hittills väldans mysig. Har varit ute i världen idag, ätit lunch med god vän på Waynes, träffade fin bekant på Waynes, fick en temugg, te och choklad av lunchvännen, så gulligt, blev glad. Nu har jag gjort ugnspannkaka till middag, jag har alltså förberett middagen nu eftersom jag idag tänkte ta med dottern på hennes barndans och när vi kommer hem kommer hon att vara superhungrig och Magnus som annars alltid lagar middag på måndagar (och alla andra dagar) jobbar sent på Fröet (vet att det blev en lång mening). Det känns bra att vara förberedd att hinna tänka så att man liksom är förberedd. Så nu till Fröet för att hämta dottern.