poffens

Ja, vi väntar fortfarande. Det är en konstig tid i vakum att gå och vänta på en bebis. Dessutom måste jag ju vila rätt mycket i mitt väntande, vilket ju kan vara lite jobbigt när det finns så många saker man skulle vilja bara ta tag i eftersom tid faktiskt finns.

Vi råkade ut för en förkylningsomgång till, Filippa var hemma tis till i måndags, gick på förskolan i går och även idag. Hon måste ju få bättre immunförsvar för varje förkylning hon klarar av. Den här förkylningen innebar jobbig hosta och feber rätt många dagar, hosta på natten är ju ingen höjdare och att inte få sova är heller inget eftersträvansvärt. Men vi har kämpat på och det känns som om när saker och ting är jobbiga här hemma så håller vi ihop i vår lilla familj. Nästan varje kväll har vi, för att hon velat, nattat Filippa tillsammans, Magnus läser och jag ligger bredvid henne och så somnar vi alla tre en liten stund, och det känns tryggt, skönt och lugnt. Vi tankar henne proppfull med extra mycket närhet, närvaro och kärlek så här innan den nya familjemedlemmen kommer. Det kommer säkerligen bli nog med kaos ändå.

Som en motsats till att det känns tryggt att hålla ihop så bryter sig dottern också ifrån oss. Igår klippte hon sönder ett par jättefina stickade strumpor och när vi då reagerade och tog undan saxar och sockor så klär hon på sig helt själv och går ut och gungar, med orden nu flyttar jag. När jag lätt gav henne en kyss på kinden i natt, mumlar hon, nej pussa inte mamma. Jag läser i Lars H Gustavssons bok Gå med dig, om kärleken mellan barn och förälder och han menar att det är viktigt att inse att föräldraskapet utvecklas från ett totalt beroende till en kontrollförlust för föräldern. Barns uppbrott från föräldrarna kan ses som både livsavgörande och definitivt. Genom att på så sätt förhålla sig till föräldraskapet blir det viktigt att se att barnet är helt hänvisat till sig självt och till den gemenskap det kan skapa på egen hand (det och ingenting annat är vad det uttjatade begreppet kompetenta barn handlar om). Ingen annan fostran blir då möjlig än den som stimulerar till inlevelseförmåga, självständighet och eget ansvarstagande menar Gustavsson. Och, för att detta ska bli möjligt krävs en fostran grundad på dialog och ömsesidig respekt. Alla olika sorters hundträningar, skamvrår och nannyakuter blir då förstås helt förkastliga.

Hm, ja jag avslutar nu, men kanske fortsätter detta skrivande sen. Helt uppenbart att jag saknar jobbet och skrivandet! Hörs vidare!